Assalamualaikum
Kisah ini terjadi di dalam sebuah kelas.
Kelihatan seorg anak muda, berumur 16 tahun diam membisu. Ketika guru mengajar, dia hanya tunduk, diam dan mendengar...sesekali dia tersengguk sengguk seakan tertidur.
Rakan-rakannya yang lain, hanya sibuk mendengar arahan guru, menelaah pelajaran mahupun berbincang sesama sendiri.
"Bangun semua..."
"Assalamualaikum brother hafiz..."
"Waalaikumussalamwarahmatullah".
doa terus dibaca dgn penuh khusyu'..
"Okay class, may may have your seats"
Aku terus memberi bertanya khabar dan memulakan set induksi dengan berkesan, rasanya hari ini ingin bercerita tentang keluarga..kisah ibu, ayah, adik-beradik, hubungan saudara mara, aktiviti keluarga dan amcam macam lagi.
Setelah 10 minit berlalu, aku sedar budak lelaki ini masih diam membisu, tiada respon aktif seperti selalu.
Aku memberi arahan kepada pelajar utk bersedia dlm 10minit, utk memberi 'public speaking' mengemnai apa jua perkara yg bersangkutan dgn keluarga.
Aku terus merapati pelajar terbabit dan bertanyakan sesuatu kepadanya...
"Amin..are you okay?..is there anything that i can do for you?..you look so pale, sleepy and exhausted...are you okay my little brother?"
"Err..it's fine..everything is fine brother..just give me a chance after this..to speak something to the class.."
"Of course..sure you can...you'll get the chance"
10 minit berlqalu..dan aku memulakan kelas semula..aku masih seperti biasa..bersyukur dgn anak2 didik aku yang terpilih, bijak dan mendengar kata. Semuanya dianugerahkan Allah dengan budi pekerti yang baik..Cuma kadang2, agak nakal juga..biasalah..remaja..perlukan perhatian.
"oKAY CLASS, NOW I WOULD LIKE TO CALL UPON, AMIN..TO SAY SOMETHING TO ALL OF YOU HERE.."
"Thank you brother...." said him politely.
"You're welcome...okay amin..just go and speak"
"Assalamualaikum..a very good morning to all of you ..our beloved brother , BROTHER haFIZ, AND TO ALL MY FRIENDS.
I dont know how i got the gut to say something, standing infornt here is a daunting experience for me. But, i just want to say something about family.
This speech is dedicated to Along, my beloved brother, who is now i believe living in a great nikmah and rewards by Allah.
It's very hard to let go something that we have before. We seem to be forgotten about the gifts and life that are given to us by God.
We forget about all great things like our family members that Allah gives to us.
I know that we always quarelled, fought for something that was supposed to be shared, even many times i used bad words to you..and always grabbed your belongings so that i could use them too.
But now, my world seems to be empty. No more fighting, no more bad words, no more stealing...i really miss you brother.
Just before i came here, i lost my brother..he met with an accident infront of me..i just could do nothing...
I didn't have time to say something that iwanted to say before..
So, in this opportunity, i would to say that
ALONG,
YOU ARE MY GREAT CLOSEST FRIEND THAT I EVER HAD.
FORGIVE ME FOR WHAT EVER THING THAT I DID.
I LOVE YOU BROTHER.
I MISS U SO MUCH!!!
tHANKJS BROTHER hAfiz FOR GIVING ME CHANCE TO SAY SOMETHING ABOIT FAMILY TODAY....
THANK YOU."
Semua pelajar terdiam..dan saya sendiri terdiam.
Yang saya sedar...saya terus peluk pelajar saya...
Indahnya jiwa seorg insan yang asalnya berwarna putih.
Kita sbg insan yg lebih dewasa dan matang..perlu bijak dalam mencorakkan jiwa yg suci itu.
Hanya aku mengenali siapa sebenarnya diri aku...
Kisah ini terjadi di dalam sebuah kelas.
Kelihatan seorg anak muda, berumur 16 tahun diam membisu. Ketika guru mengajar, dia hanya tunduk, diam dan mendengar...sesekali dia tersengguk sengguk seakan tertidur.
Rakan-rakannya yang lain, hanya sibuk mendengar arahan guru, menelaah pelajaran mahupun berbincang sesama sendiri.
"Bangun semua..."
"Assalamualaikum brother hafiz..."
"Waalaikumussalamwarahmatullah".
doa terus dibaca dgn penuh khusyu'..
"Okay class, may may have your seats"
Aku terus memberi bertanya khabar dan memulakan set induksi dengan berkesan, rasanya hari ini ingin bercerita tentang keluarga..kisah ibu, ayah, adik-beradik, hubungan saudara mara, aktiviti keluarga dan amcam macam lagi.
Setelah 10 minit berlalu, aku sedar budak lelaki ini masih diam membisu, tiada respon aktif seperti selalu.
Aku memberi arahan kepada pelajar utk bersedia dlm 10minit, utk memberi 'public speaking' mengemnai apa jua perkara yg bersangkutan dgn keluarga.
Aku terus merapati pelajar terbabit dan bertanyakan sesuatu kepadanya...
"Amin..are you okay?..is there anything that i can do for you?..you look so pale, sleepy and exhausted...are you okay my little brother?"
"Err..it's fine..everything is fine brother..just give me a chance after this..to speak something to the class.."
"Of course..sure you can...you'll get the chance"
10 minit berlqalu..dan aku memulakan kelas semula..aku masih seperti biasa..bersyukur dgn anak2 didik aku yang terpilih, bijak dan mendengar kata. Semuanya dianugerahkan Allah dengan budi pekerti yang baik..Cuma kadang2, agak nakal juga..biasalah..remaja..perlukan perhatian.
"oKAY CLASS, NOW I WOULD LIKE TO CALL UPON, AMIN..TO SAY SOMETHING TO ALL OF YOU HERE.."
"Thank you brother...." said him politely.
"You're welcome...okay amin..just go and speak"
"Assalamualaikum..a very good morning to all of you ..our beloved brother , BROTHER haFIZ, AND TO ALL MY FRIENDS.
I dont know how i got the gut to say something, standing infornt here is a daunting experience for me. But, i just want to say something about family.
This speech is dedicated to Along, my beloved brother, who is now i believe living in a great nikmah and rewards by Allah.
It's very hard to let go something that we have before. We seem to be forgotten about the gifts and life that are given to us by God.
We forget about all great things like our family members that Allah gives to us.
I know that we always quarelled, fought for something that was supposed to be shared, even many times i used bad words to you..and always grabbed your belongings so that i could use them too.
But now, my world seems to be empty. No more fighting, no more bad words, no more stealing...i really miss you brother.
Just before i came here, i lost my brother..he met with an accident infront of me..i just could do nothing...
I didn't have time to say something that iwanted to say before..
So, in this opportunity, i would to say that
ALONG,
YOU ARE MY GREAT CLOSEST FRIEND THAT I EVER HAD.
FORGIVE ME FOR WHAT EVER THING THAT I DID.
I LOVE YOU BROTHER.
I MISS U SO MUCH!!!
tHANKJS BROTHER hAfiz FOR GIVING ME CHANCE TO SAY SOMETHING ABOIT FAMILY TODAY....
THANK YOU."
Semua pelajar terdiam..dan saya sendiri terdiam.
Yang saya sedar...saya terus peluk pelajar saya...
Indahnya jiwa seorg insan yang asalnya berwarna putih.
Kita sbg insan yg lebih dewasa dan matang..perlu bijak dalam mencorakkan jiwa yg suci itu.
Hanya aku mengenali siapa sebenarnya diri aku...
